Jag sjungit, men sjöng väl aldrig för dem,
som leva med glädje till döden.
Jag sjunger som den, vilken ej har ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.
Jag kan icke vara hos mö eller vän,
dem jag älskar, jag rädes för alla
och ofta när jag vandrar bland stjärnlysta trän,
de länge kvävda tunga tårar falla.
Mitt hjärta det vill brista, ty det får ingen ro,
det vill vandra där inger känner vägen.
Mellan jorden och himlen det städs vill bygga bro
likt en timmerman så ångestfull men trägen.
Och snart skall jag stå vid en halvöppna port
och ingå i det namnlösas länder.
O, herre, förlåt mig den synd som jag gjort
med min tunga och de skälvande händer.
Staffan Hellstrand tonsatte dikten till »Hemlös« från 1989, en LP som han på sin hemsida säger var ett nöje att göra: »Jag hade lärt känna Dan Anderssons texter några år tidigare och åkt runt på ålderdomshem och spelat Dan Andersson-musik. Det var kanske den roligaste platta jag spelat in. Jag ansträngde mig för att göra nya arrangemang på de gamla låtarna och skrev några nya själv. Jobbade också med många nya musiker. Mycket folkmusik och experiementella sätt att arrangera låtarna.«
